Äntligen har jag skrivit av det mesta av Vill heta Ruth. Just nu är jag på min farfars farfars morfars farfars far i släktforskningen. Mer om det kan man läsa här:

” Anders Brunberg (Farfars farfars morfars farfars far)

Vigsel: 1715

Med: Mattsdotter (-1717)

Sons födelse: Anders Andersson Brunberg (1716-1765) 1716 Borgnäs, Finland

Hustrus död: Mattsdotter (-1717) 1717 Korpsby, Borgnäs, Finland

Vigsel: 1720

Med: Helena Möller (1692-1769)

Sons födelse: Carl Friedrich Brunberg (1723-1773) 1723-6 Kärkölä, Mäntsälä, Finland

Skilsmässa: 1749

Med: Helena Möller (1692-1769)

Död: 1763 Finland”

När det kommer till Vill heta Ruth så har jag skrivit lite om farmors bror Stig Holmberg. Det kan man läsa om här:

”Stig Gunnarsson (f. Borgå BB, 1936):

Ur ”Vill heta Ruth” sida 69 går att läsa:

Stig Gunnarson Holmberg, f. 21.11.1936. Student från Borgå lyceum 1954 och odont.kand. Från Helsingfors universitet 1958. Stig fick reservofficersutbildning under värnpliktstiden som sanitär och är sanitetslöjtnant i reserven. Han började 1974 arbeta på Ensto-bolagets lager i Borgå. Därförinnan hjälpte han bl.a. till i jordbruksarbetet på hemgården. Under åren 1980-86 var Stig på TTU-offsets tryckeri i Borgå. Sedan dess är han i tjänst på Begravningsbyrå Lindqvist Ab.

Stig Holmberg strövar gärna omkring i skog och mark och är en stor svampkännare. Han är utbildad handelssvampkonsulent och därigenom styrelsemedlem i organisationen Naturproduktkonsulenterna samt dessutom medlem i Finlands svampvänner, Sveriges mykologiska förening och Arbismykologerna i Helsingfors. Älgjakt och motionsskidning hör även till fritidssysselsättningarna. Stig bor på Tallbacka.”

Som ni kan läsa så var han mycket intresserad av att vandra i skog och mark. Och hade ett stort svampintresse. Intressen som jag ärvt. Pappa skämdes nästan lite för att han hade tagit med mig ut på så många promenader när jag var liten. Men jag tänker att utan dem hade jag inte blivit den jag är idag. Så klart fick jag lära mig att man skulle vara bra mycket mer förberedd innan man gav sig ut på Naturguidesutbildningen. Det handlade om att klä sig rätt, att göra upp eld säkert, ha första hjälpen med sig ifall olyckan är framme, orientera med karta och kompass och allmänt var väl förberedd när man ger sig ut i naturen. Alldeles för ofta har jag sett personer vara klädda i alldeles för dåliga bomullskläder när de är ute och därför har jag börjat prata gott om Aclima. Inte för att jag vill göra reklam utan för att de faktiskt är det skönaste jag haft på mig och hoppas kommer kunna ha på mig mer av framöver. Men nu ska vi inte prata om vad jag har på mig för kläder. Även om jag undrar vilka kläder man kunde tänkas ha på sig förr i tiden…

”Berndt Emil Ruth (Farmors farmors far)

Ur ”Vill heta Ruth” sidan 27 går att läsa:

”Maria Lovisa, f. 30.9.1851, död 30.7.1854 i rödsot.

Berndt Emil, f. 1.7.1855, död 22.6.1910 i Borgå sn (tab.3)

Sofia Lovisa, f. 9.1.1857, död 21.6.1862. Sofia var så svag vid födseln att man såg sig nödsakad att tillgripa nöddop. Ur dopboken framgår nämligen att torparen Jonas Fredriksson från Kardrag, Långvik, döpte det späda flickebarnet. En ”i Guds ord bevandrad person” kunde utföra nöddop då det kunde befaras att barnet inte skulle leva så länge att vedertaget dop skulle hinna förrättas.

Det var brukligt med många faddrar på den här tiden, tre eller t.o.m. fyra par, såväl ”gammelfaddrar” som ogifta faddrar, kallade ”jungfrugumor” eller ”ungkarlsfaddrar”. Trots nöddopet fanns sex faddrar på plats, förtäljer dopboken. Det var bonden Johan Johansson med hustru Anna Lovisa Eriksdotter, bondesonen Henrik Johan Henriksson, bondesonen Berndt Andersson samt pigorna Carolina Kellgren och Wilhelmina Kellgren, alla från Tirmo. Desamma voro ock vittnen vid confirmationen, framhålls det till slut. Dopet konfirmerades nämligen senare av pastor Pesonius. Det framgår vidare att den kollekt som uppbars för de fattiga i samband med konfirmationen inbringade 20 kopek. Sin svaghet till trots klarade sig Sofia, men hennes liv blev ändå kort. Hon dog som femåring i frossa.”

Kanske vadmal? Jag har ju varit med och vävt och stampat vadmal en gång i tiden. Det är inget jag kommer ihåg i alla fall. Så kommer vi nu till den längsta texten jag skrivit av i hela boken. Den om Johan Johansson Ruth. Farmors farmors farfars far. Därmed hoppar jag några släktträd men tänker att jag förmodligen skrivit om det förut så den som vill läsa om det kan leta upp det själv på bloggen. Det här var, skulle jag säga, det jobbigaste att skriva om. Visst, det var kul ibland att läsa om vad Johan hade för sysselsättning, men jag hade velat veta vad syftet med att skriva boken är från första början. Är syftet att någon ville heta Ruth låter det rätt lamt i mina öron. Man hade velat höra om lite mer dramatiska saker som självmord eller mord eller olyckor eller liknande saker. Men nu har jag tagit mig igenom den här texten och delar den nu med er:

”Johan Johansson Ruth (Farmors farmors farfars far)

Ur ”Vill heta Ruth” sida 13 går att läsa:

”Johan Johansson Ruth, f. 14.1.1792 på Virvik gård i Borgå socken, död 13.11.1868 på Idlax gård (Rönnäs) i Pernå. Som redan omnämnts i förordet uppges i dopboken pigan Lena Christiansdotter som mor till Johan. Av allt att döma är det ändå fråga om Helena (Lena) Palm, f. 1769, som i olika repriser finns antecknad i kommunionboken som piga på Virvik gård vid den här tiden. Däremot finns ingen Lena Christiansdotter noterad. Anteckningarna är bristfälliga även i fortsättningen under några år, i synnerhet beträffande Johan. Han dyker upp igen som sexåring, år 1798, i ett flyttningsbetyg tillsammans med modern, som vid det här laget gift sig och förr två barn till – halvsyskon till Johan Johansson.

Lena Palm hade tydligen träffat sin make, som även han hette Johansson, på Labby gård i Pernå, där de vardera tjänade omkring 1794. Därefter flyttade de till Borgå socken igen, närmare bestämt till Bosgård och strax därpå till Sannäs gård alldeles i grannskapet. Var Lenas son Johan vistades fram till den här tiden har inte kunnat klarläggas trots ihärdigt letande i kyrkböckerna. I varje fall är han inte antecknad tillsammans med modern i flyttningsbetygen till och från Pernå.

Då hennes familj hösten 1798 flyttar till Strömfors dyker Johan emellertid upp ånyo. Låt oss presentera familjen genom att ordagrant återge texten i flyttningsbetyget: Drängen Johan Johansson, som med sin hustru och 3 barn flyttar till Strömfors Bruk, är enligt kyrkboken, född år 1762 och hustrun Helena Palm född 1769, bägge kunna läsa rent i bok och Luther cateches jämte förklaringarna utantill med försvarligt begrep, äro hinderlöse til Nådemedlens bruk och senast voro de til Herrans hel. Nattvard den 1 sistledne Julii. Barnen som medfölja äro födde i denna församlingens Kymmenegårdska del, styfsonen Johan den 14 Januari 1792. Anna Sophia den 17 April 1795 och Gustaf den 31 Martii 1797. Om de betalt sine Kronoutskylder är mig icke bekant. Borgå den 14 September 1798.

Flyttningsbetyget är undertecknat av självaste domprosten M. J. Alopeus. Anteckningen om Borgå församlings Kymmenegårdska del kan det vara skäl att förklara. Sedan Kymmenegårds läns residens efter freden i Åbo 1743 hamnat på ryskt område, flyttades residenset år 1747 till Degerby (Lovisa) och samma år utvidgades länet fram till Borgå å. Församlingen delades därmed i två delar. Länet upplöstes 1831 och fördelades på tre nybildade län, nämligen S:t Michels, Tavastehus och Nylands län.

Ett nytt sekel blev till och genast i januari återvände familjen till hemsocknen och Nygrannas i Ebbo. Därifrån flyttade de dock redan samma höst in till Borgå stad. Vistelsen här blev också kortvarig och fick ett sorgligt slut. Helena Palm dog nämligen i magplågor den 14 mars 1801, endast 32 år gammal. Följande anteckning i barnaboken talar sitt tydliga språk om tragedin: 1802 visste ingen var de bodde, går omkring i staden. Samma år tas barnen, som alltså vid moderns bortgång var fyra till nio år gamla, om hand på Neitas i Kreppelby (grannby till Sannäs). Här var deras far (Johans styvfar) född som bondson på Neitas. Han gifte för övrigt om sig hösten 1805 med Maria Adamsdotter, hushållerska på Sannäs gård. Deras vidare leverne har inte följts upp, liksom inte heller Johans halvsyskon Annas och Gustavs livsöden.

Eftersom denna utredning och -krönika handlar om släkten Ruth så följer vi endast Johans livsöde i fortsättningen. Det kom i alla fall ännu att dröja några år innan han antog sitt nya släktnamn. På Neitas stannade han inte heller länge innan det var dags att som dränggosse göra rätt för mat och husrum på olika håll i socknen. Småningom kom Johan som lärgosse till skräddaren Ehnberg (? otydlig anteckning) i Renum och därefter till gårdsskräddaren på Jackarby gård, Johan Dahl. Här togs han tydligen väl om hand. Skräddaren hade en son, Carl, som var två år yngre än Johan, framgår det ur barnaboken, där de vardera finns antecknade. Därtill finns en piga och en annan lärgosse upptagna i barnaboken, som omfattar tiden 1803-17. I barnaboken var församlingsmedlemmarna antecknade fram till dess de blev admitterade, d.v.s. konfirmerade.

Johan blev admitterad den 4 oktober 1809. Han var alltså sjutton år gammal vid det laget. Det var troligen då han antog släktnamnet RUTH. Mellan raderna i barnaboken finns anteckningen vill heta Ruth och därefter bar han namnet. Då han sommaren 1811 drar ut i världen bär han sitt nya namn i flyttningsbetyget. Egentligen hade han begett sig iväg till Pyttis utan betyg, framgår det av texten och en anteckning i marginalen omtalar att betyget uttagits av skräddaren Johan Dahl, som sedan sänt det åt sin tidigare lärling. Huruvida Johan Johansson Ruth i fortsättningen kom att fungera som skräddare är osäkert, åtminstone omnämns han inte längre fram med den yrkesbeteckningen. Då han redan följande år kom från Pyttis till Pernå är han antecknad som dräng.

Pyttis är för övrigt intressant just vid den här tiden. Efter freden i Åbo 1743 delades socknen mitt itu vid Kymmene älvs västligaste mynningsarm i Abborfors. Den västra delen av socknen, som till en början bar namnet Svenska Pyttis (på finska fortfarande Ruotsinpytää), men sedermera fick namnet Strömfors, tillföll Sverige-Finland, medan den östra delen tillföll Ryssland. De första striderna under 1808-09 års krig utkämpades just vid bron över älven i Abborfors. Då Johan Ruth tog städsel i Pyttis 1811 hade endast ett par år förflutit sedan Finland anslutits till det ryska tsarriket och gränsen vid Abborfors inte längre fanns. Vem som var hans husbonde under vistelsen i Pyttis är inte bekant.

År 1812 återfinns Johan som sagt i Pernå, som dräng på Skeppö i Pernåviken, underlydande Tjusterby gård. Också här blev vistelsen endast ettårig. Det kan antas att Johan under ”städslansöndagen” begett sig till kyrkbacken i Pernå – från Skeppö dit var det bara någon kilometer – för att komma överens om en ny arbetsplats med någon husbonde. I Pernå hade man ingen speciell städslanmarknad utan i månadsskiftet juli-augusti hölls denna städslansöndag. Eftersom det var kyrkdag förhandlades och ”tingades” det inte bara ute på kyrkbacken utan också inne i kyrkan, allt medan gudstjänsten försiggick. Det här sågs inte alla gånger med blida ögon. Det dröjde i alla fall ända till 1889 innan kommunalstämman beslöt avskaffa städslingen under kyrktid.

Enligt tjänstehjonsstadgan var uppsägningstiden mellan Olsmäss och Larsmäss, d.v.s. 29 juli – 10 augusti. Ända fram till Mickelsmäss (29 september) kunde legohjonen komma överens om en ny arbetsplats. Som bekräftelse på överenskommelsen gav den blivande husbonden så kallad fäste- eller städjepeng – en del av kontantlönen. Naturaförmånerna – kost, logi och en del persedlar – betydde i alla fall mera än den kontantlön pigor och drängar fick. Vid allhelgona, alltså 1 november, var det flyttningsdags.

På bondgårdarna hade tjänstfolket det vanligtvis förhållandevis bra ställt. De hörde socialt sett till husfolket – var i samma matlag och bodde ofta tillsammans med hemmavarande döttrar och söner. Men naturligtvis var det skillnad på husbönder och husbönder. På herrgårdarna kunde förhållandena kännas hårdare, om än förmånerna var de samma som på bondgårdarna. Kost och kläder utgjorde ungefär tre fjärdedelar av totallönens värde, kontanterna resten. På herrgårdarna fanns särskilda byggnader för tjänstfolket. Varje höst hade de som sagt rätt att söka en ny husbonde om de inte trivdes eller annars kanske ville flytta till ett annat ställe.

Låt oss efter denna utläggning över hur legoavtalsförfarandet fungerade, återgå till Johan Johansson Ruth. Hösten 1813 kom han till Bergby rusthåll, som vid den här tiden var förenat med Forsby bruksegendom, med kapten Lars Falckenheim som ägare. På Bergby fanns det tydligen två landbönder, en av dem var Henrik Henriksson Illberg, f. 1770, död 9.2.1812. Han var gift med Stina Henriksdotter, f.1772, död 1.12.1843. De hade dottern Lovisa Henriksdotter, f. 21.11.1796. Hon kom snart att bli hustru åt drängen på gården, Johan Ruth. Här kan ytterligare en generation nämnas. Lovisas farfar hette Henrik Illberg, f. 1730, död 9.2.1812. Också han hade varit värd på Bergby. Hans hustru, Lovisas farmor, hette Greta Wahlgren, f. 1734, död 4.9.1807.

Bröllopet stod antagligen på senhösten 1814, exakt datum finns inte angivet, endast att de förelysts den 1 oktober. Hur som helst återfinns Lovisa och Johan samma år som äkta makar på Kälars torp under Greggböle, alltså i grannbyn till Bergby. Här må inflikas att de gemensamt gick till nattvardskyrkan första gången den 12 februari 1815 och följande gång i augusti samma år. Även Greggböle ägdes än så länge av Falckenheim. Johan Ruth hade alltså nu blivit torpare.

Om än det också var ett strävsamt liv att vara torpare, så gav det i alla fall familjen en tryggad försörjning. Torparna var ändå i viss mån besuttna. Herrgårdarna hade torp för att tillgodose sitt behov av arbetskraft. För att få rå över sitt torp presterade torparna dagsverken. Det fanns vissa regler för proportionerna mellan jordinnehav och utlagor för såväl landbönder som torpare. Dagsverksskyldigheten kunde variera från två till fem dagar i vecka för torparna. En ganska allmän torpnorm var att 4 ½ tunnland åker motsvarade tre dagsverken, innefattande såväl fot- som hästdagar. Hästdagarna kallades ökedagsverken. Underhavandenas dagsverksskyldighet på herrgårdarna var vanligen större under sommarhalvåret, exempelvis tre dagsverken per vecka under tiden april – september och två dagsverken under oktokber – mars. Arbetsdagen inleddes redan före klockan fem på morgonen och varade ända till klockan åtta på kvällen, med två entimmes matpauser. Inte bara arbetsfolket behövde mat och vila emellanåt, det var minst lika nödvändigt för hästarna. Vintertid var arbetsdagarna i alla fall kortare.

Två år stannade det unga paret på Kälars innan de drog söderut längs den västra stranden av Pernåviken, ända till Idlax (Rönnäs) för att bli torpare där. Troligen kom Johan överens om torparkontraktet med den energiske ägaren till herrgården, häradshövdingen Carl Henrik Wrede. Nybacka, som torpet hette, blev deras hem för två år, fram till 1818. Fem år framöver uppges sedan Johan Ruth som spannmålstorpare under Idlax gård.

Barnen hade låtit vänta på sig, men nu var det dags att ha vaggan till hands. Kort för jul 1818 föddes Anna Sofia och i januari 1822 sonen Carl Magnus. Han dog emellertid redan samma vinter i magref. (Exakta dateringar finns i slutet av tabellen). Troligen var det kolik som ändade Carl Magnus liv, men det är skäl att påpeka att de dödsorsaker som uppges i kyrkböckerna vid den här tiden långt ifrån överensstämmer med våra dagars läkarvetenskapliga nomenklatur. Redan i oktober följande år födde Lovisa en ny son, som fick heta Johan liksom sin far och farfar.

Samma år bröt familjen upp från Idlax. Med småbarn och bohag tog de sig ut till Skeppö, underlydande Tjusterby-godset. Här hade ju Johan tjänat som dräng tidigare. Nu var han spannmålstorpare. En spannmålstorpare hade inget eget torp som gav försörjning, frånsett kanske en liten täppa. Lönen för den föreskrivna arbetsskyldigheten, vanligen tre eller fyra dagar i veckan, gavs i form av spannmål och andra naturaförmåner. Vad avlöningen rörde sig om finns det exempel på just från Tjusterby, visserligen ett par årtionden längre fram på seklet. Fyra spannmålstorpare som envar gjorde fyra dagsverken per vecka, erhöll i årlig stat 6 tunnor råg, ¼ tunna korn, ½ tunna potatis och 5 lispund strömming, därtill i kontanter 1 rubel 75 kopek.

År 1825 kom Johan med sin familj till Tervik, som tillsammans med Tjusterby hade gemensamma öden vid den här tiden. De två granngodsen ägdes av ätten de Geer. På Tervik blev Johan gårdsfiskare. Gården hade sedan gammalt en fiskare bland sina anställda. Huvudsakligen fiskades det för gårdens eget behov. Fisk var i forna tiders hushåll av stor betydelse. Då fiskelyckan stod bi på Tervik och de egna behoven var tillgodosedda, saltades braxen och nors in också till försäljning.

Glädje och sorg fick Lovisa och Johan uppleva under de tre år de vistades på Tervik. Strax efter allhelgona 1826 fick de en son till, som också han döptes till Carl. Det var ganska vanligt att ett yngre syskon gavs samma namn som en avliden syster eller bror haft. Prövningen kom i augusti följande år då åttaåriga Sofia dog. Som dödsorsak uppges lakoniskt magplågor, liksom för hennes farmor ett kvarts sekel tidigare.

Familjen återvände 1828 till Idlax eller Rönnäs, som gården numera kallades efter att nya gårdsbyggnader uppförts på ett nytt ställe. På Rönnäs föddes i augusti följande år ännu en dotter, Sofia Lovisa. Flera barn fick Lovisa och Johan inte efter det. Ett intressant flyttningsbetyg daterat i Borgå i april 1830 ger vid handen att familjen strax efter Sofia Lovisas födelse begett sig iväg till Borgå utan betyget som lyder:

Flyttningsbetyg från Borgå Stad till Perno församling.

Spannmålstorparen Johan Ruuth och en qvinna vid namn Lovisa, som föregifver sig vara hans hustru, hitkommo 1829 utan betyg ifrån Perno, dit de härifrån återafflytta. Han är född i Kymmenegårds Län och Borgå Moderkyrkoförsamling den 14 Januari år 1792 och äger hjälplig Christendoms kunskap, samt har vetterligen uppfört sig kladerlöst under den tid han vistats i denna församling; men huruvida han gjort det före sin ankomst, känner jag icke. Nattvarden har han icke fått begå, emedan han icke medhade något intyg, som kunde bestryka hans rättighet dertil. Han skall vara vaccinerad. Om henne kan icke lämnas något annat intyg, än det som redan nämt är, nemligen att hon föregifver sig vara Ruuths hustru, och att hon säger sig vara född i Perno församling, samt skall haft koppor. Vetterligen har hon härstädes uppfört sig klanderlöst, men huru hon förhållit sig i Perno vet jag icke heller. Nattvarden har hon icke fått begå. Med dem skola följa tre minderåriga barn Johannes, Carl och Sofia Lovisa, som icke antecknade i denna Stadsförsamlings Barnabok; men lärer alla vara födda i Perno.

Borgå den 5 April 1830

Herman Fredr. Forsberg

Domkyrko Adjunkt

Släktnamnet Ruth skrivs undantagsvis med två u:n i det ovan återgivna flyttningsbetyget. Därtill benämns sonen Johan som Johannes, liksom även i dopboken, annars går han under namnet Johan. Vad pappa Johan Ruth försörjde sin familj med under vistelsen i Borgå finns det inga uppgifter om. Han åter vände till Borgå ensam för en kortare tid ett par år senare. Däremellan finns han antecknad som spannmålstorpare på Sarvsalö, Bredvik.

År 1837 finns familjen i alla fall samlad på Rönnäs, på Lökudden. Johan är spannmålstorpare på gården, som för övrigt samma år mist sin husbonde. Carl Henrik Wrede gick nämligen ner sig på de svaga vårisarna. Han hade under sin husbondetid energiskt utvecklat lantbruket på gården, men gjorde även kostsamma experiment inom andra områden. Han trodde nämligen på möjligheten att utvinna salt ur Pernåvikens vatten.

Småningom flyttade Lovisa och Johan till Bergby rusthåll, d.v.s. till Lovisas födelsegård och den plats där de i ungdomsåren träffades. Med dem var ännu dottern Sofia, medan sönerna Johan och Carl redan lämnat hemmet. Egentligen flyttade Lovisa först, troligen 1843, då sonen Johan kom till Bergby för att tjäna ett par år innan han definitivt gav sig skomakaryrket i kast. En anteckning i kyrkboken ger nämligen vid handen att mor Lovisa kom för att hushålla åt honom. Då pappa Johan småningom anlände från Rönnäs var han spannmålstorpare också på Bergby.

Bergby kom inte bara att se Lovisa Henriksdotter födas, utan även dö. Hon insjuknade i lungsot och avled den 19 juli 1851, 55 år gammal. Änklingen Johan Ruth lämnade följande år Bergby, för att ännu under nästan tio år förtjäna sitt uppehälle som vallherde på Willmansgård, granngård till Tjusterby. Vardera gårdarna ägdes av ätten de Geer fram till 1854, då Willmansgård kom i andra händer. Äldre personer som inte längre orkade utföra fullvärdigt kroppsarbete kunde fortfarande göra rätt för sig genom att valla kreaturen på betesmarkerna. Det var inte bara att hålla djuren samlade, det gällde även att se upp för kringstrykande rovdjur.

År 1861 återvände Johan Ruth ännu en gång till Rönnäs. Här kom han som inhysningsänkling att dra sitt sista andetag den 13 november 1868, 76 år gammal. Som dödsorsak uppges ålderdom, gubben var tydligen allmänt skröplig vid det här laget. Ett strävsamt liv var fullbordat. Johan Johansson Ruth och hans hustru Lovisa Henriksdotters barn:”

Slutligen vill jag berätta för er att jag funderar på att skapa en ny sida på Facebook liksom jag har gjort för matlagningen och journalistiken men då specifikt för släktforskningen. Jag inser ju att det börjar ta slut på saker att skriva om från Ancestry. Så snart kommer jag få lov att förlita mig på de finska släktforskningssidorna. Jag har ju fått hjälp en gång. Den gång då någon i Finland hade hittat en artikel om en släkting som blivit påkörd av ett tåg. Så mycket mer har jag inte för tillfället. Det är jobbigt att inse att jag förmodligen inte kommer kunna hitta så mycket mer än jag gjort nu. Men jag ska göra mitt bästa med att fortsätta gräva. Gräva i det jag inte hade förut. Nämligen mer information om vem jag är och vad jag har för rötter…

Inser att jag inte skrivit något på väldigt länge. Jag hade hoppats på att skriva av allt från ”Vill heta Ruth” innan jag skriver något annat men det drar ut på tiden och jag klarar helt enkelt inte av att läsa den där boken hela tiden. Jag känner att det här arbetet med släktforskningen hade kunnat göras så mycket bättre och jag hoppas att jag jag kommer kunna göra det. Jag har alltså varit borta från jobbet sen tisdagen förra veckan. Just då lät jag som en kråka när jag kom till jobbet och jag insåg att jag behövde åka hem. Till frukost har jag ätit knäckebröd och pulverkaffe. Det är alltså ingen lyxfrukost som den man får på jobbet. Men man klarar sig. Den mesta av tiden har väl ägnats åt att komma på vad man ska göra. Men idag har jag sett både filmen Smile och vad som verkar vara sista avsnittet av Visionquest. Och mat har jag lagat; igår blev det rester på fisk och linssallad. Och idag fick jag skjuts av lillebror till ICA knuten där jag handlade lite grejer. Bland annat nudlar som jag åt senare. Så det har inte gått någon nöd på mig. Men jag har känt mig lite rädd och ensam när jag insåg att jag inte hade några serier eller filmer kvar att se på. Jag antar att jag får fortsätta skriva av släktforskningsboken trotts att den är så OERHÖRT tråkig! Och mitt eget skrivande då? Ja, jag har ju varit rätt tyst om det. Men det betyder inte att jag inte skriver något. När jag skriver, för det gör jag, så är det som jag transporteras tillbaka till den tiden. Det är som allt kommer tillbaka med allt vad det innebär med orättvisor och så. Varje sig jag vill det eller inte får jag uppleva orättvisorna igen. Jag skriver inte på det just nu. Som sagt så skriver jag på släktforskningen men när jag har gjort det så återgår jag till skrivandet i övrigt. Jag kände väl att jag bara behövde skriva av mig för en liten stund. För jag orkar inte enbart läsa ur den här Vill heta Ruth utan jag vill ta en paus från det också. Och jag vill skriva en så mycket bättre bok än han gjorde. Jag vet ju inte ens om personen som skrev boken lever ens. Alla dör ju. Det är ju en sak som i alla fall är säker. Oavsett hur ont det gör eller hur fruktansvärt det är. Jag försöker att inte gå under i sorgen. Även om det är svårt. Om inte omöjligt till och med. Mycket beror det nog också på vilken musik man lyssnar på. Som nu lyssnar jag mycket på filmmusik. Men jag skulle kunna lyssna på Mares. I vilket fall som helst så behöver jag orka skriva färdigt den här släktforskningen så att jag kan lämna det bakom mig sen…

Inatt drömde jag att jag var med Hans Zimmer. Jag drömde att jag var i ett ökenlandskap och att detta ökenlandskap var någons hem. Jag trodde att det skulle vara krig men Hans sa att det aldrig var krig här. Att det bara var en bild media skapade. Ökenlandskapet var kargt och ogästvänligt. Men varmt och exotiskt. Jag kan komma ihåg hur sanden blåste framför mina ögon. Och att jag sökte efter något, jag sökte efter något att fästa blicken på. Och hittade någon form av lerhydda. Ingen bodde där dock. Efteråt så gick vi till en annan del av landskapet som var mer grönskande och badade i vatten. Vi båda var nakna och jag fick känslan av att drömmen till viss del var sexuell också. Det var dock ingen naken tjej där. Kanske betydde det bara att jag tyckte om hans musik väldigt mycket. Annars var det en väldigt frigörande dröm och jag kände inga hämningar. Det gjorde inte mig något att han var naken och inte alls såg ut som sig själv utan någon smal person i stället. Men jag hade inte haft något emot att drömma om kärlek och sex med tjejer i stället eftersom det är det jag mest längtar efter. Men jag antar att jag måste ha tålamod och bara vänta. Kanske får jag lite lättare att skriva i över huvud taget med denna text. I vilket fall som helst så får vi se vad jag skriver och vad jag känner för att skriva. Det kanske blir mer erotik senare. Eller något annat av alla skrivstilar som jag kan. Bara jag inte glömmer att skriva. Det känns lite grann som jag gjort det nu…