Resan hem gick bra. Den var lite snöig men det var ju väntat. Dagen innan var det Nyårsafton. Då firade jag, morbror Tomas och hans tjej Carina högst upp i fäboden med något som jag tror var Cawa och fyrverkerier. Det var riktigt mysigt; det var flera personer där, däribland en liten bebis som kanske skulle fira nyår för första gången. Men mest var det en massa gamla människor där, däribland jag. När vi kom hem sen igen så hade mamma satt på hög musik och P3 och gick runt och bar på hunden Bella. Jag tog en cider med blåbärs och hallonsmak för att fira in det nya året. Sen gick vi och la oss. Jag hade packat lite men dagen därpå fick jag packa ner det sista. Vi åt det sista av frukosten som bestod av fil, musli och bröd. Jag försökte hjälpa till bäst jag kunde med att ställa i ordning soffan, sopa golvet och packa in all packning i bilen. Det hade snöat en del under natten och det såg inte ut som vi skulle ta oss därifrån. Det var väl åtminstone en decimeter snö när vi åkte därifrån. Men vi kom därifrån i alla fall och vid Burger King i Avesta stannade vi och åt lite. Jag tog någon slags baconburgare. Sedan åkte vi vidare tills vi kom till Oppeby och mamma och jag såg lite på nyheterna. Sen åkte vi till ICA knuten där jag handlade Yakisoba, mjölk, chips, Mer äpple- och svartvinbärs och hallondricka, paj och choklad. Sen fick jag skjuts hem och jag fick med mig lite grejer hem eftersom mamma ska flytta. Väl hemma satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Bland det första jag gjorde var att sätta på Out of time av REM. Men jag har även sett färdigt ett avsnitt av Welcome to Derry. Såg färdigt det idag. Har även sett ett avsnitt av Ironheart på Disney plus. Har tänkt att jag ska se She-hulk och Hawkeye. Men så kom personalen och påminde om att arbetslivet här i Nyköping stinker och luktar 30-tal. Det skulle inte förvåna mig om SD i Nyköping planerar att bygga förintelseläger. Det enda skyddet vi har mot ett sådant samhälle är dörrknackning. Jag kan bara önska att de som knackar på dörren här inte var så trångsynta eller vad man nu säger. Inte är de inkluderande i alla fall. Och jag vet inte var jag ska ta vägen för jag trodde att jag skulle ha hittat någon att tillbringa livet med vid det här laget. Men nu när jag inte gjort det blir jag bara sorglig ensam gubbe. Också skrivandet ses meningslöst. Det är jobba som gäller. Alltså inte ett sånt där inkluderande jobb utan här pratar vi hårda tag där man ska lida utav bara fan. Sådant jobb. Kanske vi märker av resultatet av att sätta 13-åringar i fängelse? Samhället har helt klart blivit hårdare och råare i alla fall. Jag har inte börjat kollat på mitt skrivande än i alla fall. Jag hade ju satt punkt men nu kan jag fortsätta. Om jag inte dör innan dess. Vilket vi verkligen får hoppas att jag inte gör. Men jag är rädd för framtiden. Hur den kommer te sig. Och jag har inget att försvara mig med. Det enda jag har är skrivandet och det kan bara hjälpa mig så mycket. I å för sig skulle jag kunna läsa En svältkonstnär men blir samhället nazistiskt så har jag inget att försvara mig. Jag kommer förmodligen vara en av de första som dödas. Som läser judiska författare och allt sånt där. Jag sökte förresten på Franz Kafkas barn. Vad som hände med dem. Han fick inga egna barn men hans systrar fick barn som drabbades av förintelsen. Vilken hemsk levnadshistoria! Förresten så har min relation med mamma kanske inte varit så bra. Jag har nog inte varit så snäll mot henne. Jag hoppas hon kan förlåta mig en dag. Jag har inte hört något från henne sen jag skrev det där. Så kanske blev hon ledsen men jag har ändå känt att något behövt hända. Det finns en massa skit som jag hade velat lämna bakom mig. Som att få besök av polisen och hamna på psykiatrin. Men jag måste ju kunna utvecklas? Kan jag inte det? Jo men jag tror att jag faktiskt kan göra det. Jag har inte tittat på mina texter än dock men har tänkt att jag ska göra det snart. Jag har inte bråttom. Och den text jag skriver är så kort så det tar inte så lång tid att skriva om den. Så klart krävs det koncentration men det gör det ju alltid när man skriver. Sen kanske jag har lite mer att skriva på den här Lugero Sömnväktaren. Det finns en scen jag skulle vilja skriva om. En scen där Kasper befinner sig på en svart platå och allt runt omkring honom är svart. Det är alltså där alla drömmar skapas och något borde skapas när han är där. Det kanske är det jag kommer på medan jag skriver… 

Jag håller på och läsa Franz Kafkas En svältkonstnär. Det är nog som en har sagt att jag skriver lite som honom. Nu när jag läser Förvandlingen så kommer jag att tänka på Pinoccio också. Den del där de förvandlas till åsnor och som jag tyckte var så hemsk. Lite skillnad på att förvandlas till åsna och kackerlacka dock. Har en del kvar att läsa och det verkar som det inte bara är berättelser utan artiklar och kulturartiklar. När jag dör så hoppas jag att mina artiklar och texter sparas och vårdas. Jag kanske inte sagt så mycket om vad jag vill händer med mina texter när jag dör. Ni har ju inte sagt något även fast jag delat mina innersta tankar i dagboksanteckningar som jag skrev 2013. Vad vill ni läsa av mig framöver? Jag är inte så mycket för nyårslöften, inte så mycket för att göra ”ett nytt jag”, men jag måste seriöst höra era åsikter! Vad vill ni egentligen? Att jag skriver? Jag kommer fortsätta läsa och jag är osäker på om jag kommer hinna läsa klart Förvandlingen men jag kan ju försöka i alla fall. Ibland önskar jag att jag kunde göra något annat men det kanske jag gör det nästa år. Jag har inte så mycket annat att göra annars. Det gick rätt trögt att läsa men jag kan väl försöka i alla fall. Jag har bara några sidor kvar av den här berättelsen. Några timmar kvar av det här året…

Idag började jag dagen med att äta en riktig brakfrukost. Den bestod av fruktsallad, flingor och bröd. Jag tänkte egentligen inte göra så mycket idag men när Tomas började fälla träd så ville jag hjälpa till. Jag kunde till och med visa upp mitt motorsågskörkort A för att själv motorsåga sen. Jag fällde inget men jag kvistade och kapade stockarna i vedstorlek så att de skulle få plats i kaminen. Vi slängde riset i skogen och fortsatte kapa ved tills vi inte orkade längre. Då travade vi upp stockarna på en pall som vi också har ett kort på. Till lunch åt vi ärtsoppa, senap och knäckebröd. Sen åkte vi till Rädbjörka dit Micke också kom med två tunga skåp som mamma inte vill bli av med. Det var en massa flyttande på både små och stora saker men när det var gjort så kunde vi äntligen andas ut. Nu har vi kommit tillbaka till Fyriberg och vi ska äta något som jag inte vet vad det är en. Det börjas lite smått med firandet med öl och cider och jag tror inte att jag orkar skriva någon längre text imorgon. Jag måste bara skriva lite om det jag håller på att läsa också. Förvandlingen. Eller åtminstone förordet till det. Jag antar att jag har mer att skriva efter att jag läst den så jag gör det och väntar till efter att jag läst den i så fall…

Har nu läst färdigt Eldaren. Var en stark upplevelse. Jag vet inte vad det var med Domen men jag kände helt enkelt inte samma för den. Berättelsen började med att huvudpersonen, Karl, skulle hämta ett paraply han glömt i hytten. Det verkade dock som han skulle förlora både paraply och väska när han träffade eldaren. De mötte på högre män som kapten och en senator. Det verkade som Karl hade svårt att acceptera att senatorn var hans morbror. Man skulle väl kunna säga att han kom upp sig i världen. Vilket tyvärr innebar att han skulle skiljas från eldaren. Man kunde alltså ana lite homosexuella känslor i allt det här. Eftersom han grät för att han separerades från eldaren. Men kanske det visar priset man får betala för att vara känd? Och eldaren fick inte på långa vägar samma uppmärksamhet som Karl fick. Man undrar helt enkelt vad som ska hända med eldaren framöver. Och vad gäller boken i allmänhet ser jag mycket fram emot att fortsätta läsa om Franz Kafkas värld…